Hur gör man??
Man kan gå å lägga sig å må så dåligt så man VERKLIGEN på riktigt vill krypa ut ur sitt eget skinn...för att på morgonen känna att det var lite lättare att andas i dag...
Och man kan aldrig veta hur eller när...det bara slår till..
Men när ens barn mår så dåligt...då vill man inte vara med längre, då får det vara nog...
Men va hjälper det, vi sitter på det här jävla tåget å kan inte på nått sätt få stopp på tåget...bara att åka med å se vart det tar oss..
Att man säger till oss att- Ni klarar det här, ni är duktiga, starka ja alla peppande ord som man kan komma på...I dom orden känner vi inte på nått sätt igen oss.
Jag kan förstå att man kan se oss som starka, men det är nog för att vi pratar om det och att vi håller våran dörr öppen...
Men en sak är säkert vi är nybörjare på det här...å vill inte alls lära oss hur det här går till - men vi är tvugna...för att vi ska överleva.
Sen kan man ju även tänka att det finns dom som faktiskt har det värre, även fast man har svårt att ta in det...VA KAN VARA VÄRRE!!!!
Men tyvärr så finns det ju det <3<3
Det är en OBESKRIVLIG känsla att man inte har sett Stefan på så länge men samtidigt vill man att tiden ska gå...TIDEN läker - säger ju dom som vet..
Vi vill läka bara lite lite lite....
Hela jävla livet som vi har haft i snart 11 veckor är obeskrivligt...obeskrivligt...
att beskriva att man är halv!!! Eller att man vill vända skinnet ut och in...att man kan skrika så gött att trumhinnan nästan spricker...att klumpen som sitter i halsen håller på att få mig att bli tokig...att man inte kan få ner luft som man vill...framför allt att man inte får sova...
Ja listan av hur man känner kan göras lång, många kan säkert känna vad vi känner...
men...många kan inte <3<3
Men den morgonen man vaknar å faktikst kan andas lite lättare..
Ja den är värd massor <3<3
Det är då som man kan göra lite utan att man hela tiden måste tvinga sig till det, man kan faktiskt laga mat å äta tillsamans <3 skratta liet mer än vanligt <3
Stefan är ju med oss hela tiden..för alltid...i allt vi gör <3<3
Å att vi saknar honom är ju en underdrift...
Å fy fan va vi saknar, att man kan längta efter nån så här mycket, det visste inte jag!!!
NU vet jag <3
" Hur säger man att man älskar nån?
man säger det inte, man visar det "
Kram
Älskar dig <3
Och man kan aldrig veta hur eller när...det bara slår till..
Men när ens barn mår så dåligt...då vill man inte vara med längre, då får det vara nog...
Men va hjälper det, vi sitter på det här jävla tåget å kan inte på nått sätt få stopp på tåget...bara att åka med å se vart det tar oss..
Att man säger till oss att- Ni klarar det här, ni är duktiga, starka ja alla peppande ord som man kan komma på...I dom orden känner vi inte på nått sätt igen oss.
Jag kan förstå att man kan se oss som starka, men det är nog för att vi pratar om det och att vi håller våran dörr öppen...
Men en sak är säkert vi är nybörjare på det här...å vill inte alls lära oss hur det här går till - men vi är tvugna...för att vi ska överleva.
Sen kan man ju även tänka att det finns dom som faktiskt har det värre, även fast man har svårt att ta in det...VA KAN VARA VÄRRE!!!!
Men tyvärr så finns det ju det <3<3
Det är en OBESKRIVLIG känsla att man inte har sett Stefan på så länge men samtidigt vill man att tiden ska gå...TIDEN läker - säger ju dom som vet..
Vi vill läka bara lite lite lite....
Hela jävla livet som vi har haft i snart 11 veckor är obeskrivligt...obeskrivligt...
att beskriva att man är halv!!! Eller att man vill vända skinnet ut och in...att man kan skrika så gött att trumhinnan nästan spricker...att klumpen som sitter i halsen håller på att få mig att bli tokig...att man inte kan få ner luft som man vill...framför allt att man inte får sova...
Ja listan av hur man känner kan göras lång, många kan säkert känna vad vi känner...
men...många kan inte <3<3
Men den morgonen man vaknar å faktikst kan andas lite lättare..
Ja den är värd massor <3<3
Det är då som man kan göra lite utan att man hela tiden måste tvinga sig till det, man kan faktiskt laga mat å äta tillsamans <3 skratta liet mer än vanligt <3
Stefan är ju med oss hela tiden..för alltid...i allt vi gör <3<3
Å att vi saknar honom är ju en underdrift...
Å fy fan va vi saknar, att man kan längta efter nån så här mycket, det visste inte jag!!!
NU vet jag <3
" Hur säger man att man älskar nån?
man säger det inte, man visar det "
Kram
Älskar dig <3
Kommentarer
Trackback
